Therese och ett nytt liv: Annihilator 22.10 på Tavastia

Fredagen den 22.10 innebar Annihilator konsert på Tavastia i Helsingfors. Jag hade köpt biljetterna tidigare i somras som en förlovningspresent till B och mig. Vi åkte med tåg ner och övernattade på Omena hotellet på Eriksgatan. Omena hotellen är kanske inte de mest fräscha och trevliga men absolut de billigaste och som studerande är det oftast priset som avgör. Tåget var framme i Helsingfors fem-tiden och då styrde vi kosan mot hotellet, dumpade av väskorna där och begav oss för att käka något. Mcdonalds var det första stället som kom emot så det var inget snack om saken då vart vi skulle fara. Jag beställde en Big Bacon och det skulle jag aldrig ha gjort. Nästan hela kvällen efteråt vände det och vred sig i magen och jag mådde inte så prima som jag kunde ha gjort. Men nog om det. Ingen vill höra om mina magsmärtor. Efter måltiden hade vi en stund på oss att ställa oss och chilla lite på hotellrummet.
Kl. 19 öppnades dörrarna men vi for dit ca 20 tiden. Det var inte så mycket folk där ännu när vi kom dit men vartefter klockan gick så blev stället mera fullt med folk. Vi köpte varsin t-skjorta innan spelningen började, det är ju nästan obligatoriskt när man är på en keikka..
Första förbandet var Svölk från Norge, hmm.. Vad skall man säga. Fick lite känslan att det var äldre män som inte vill lämna ungdomen. När man nått den åldern som de gjort borde man ha haft sitt stora genombrott redan. Det kändes nästan lite patetiskt när äldre män stod och rockade loss på scenen. Men de tog publiken bra även om det var lite folk där då de spelade. Inget band jag direkt skulle önska att jag ser igen men en upplevelse var det och de kunde nog hantera sina instrument väl.
Anda förbandet var Sworn Amongst från UK. De var riktigt bra, men jag gillade inte sångarens röst. Det var svårt att höra vad han sjöng och det lät lite grumligt. Det kändes som att det var sångaren som ville ha ett band och sedan hade han tvingat de andra att komma med och spela. Sångarens utseende var precis som man förväntar sig att det skall vara; långt, småkrulligt hår och passande kläder. Men de andra däremot var lite märkliga. Den andra gitarristen såg ut att ha en roll i High School musical eller någon tv-serie som går på Disney Channel. Han så snäll och vänlig ut och passade inte alls in på scenen. Till nästa spelning kanske han borde byta ut shortsen och gymppadojjorna mot något mera passande. Men söt var han.. Basistens utseende passade inte heller riktigt in i deras image. Han hade helt trendiga kläder och hade ett snyggt och ansat skägg. Men man skall ju inte döma efter utseende och de kunde nog spela sina instrument väl men vid första anblicken av dem kändes det inte riktigt som ett metal band. Första intrycket är som vi alla vet väldigt viktig. Men trummisen då, han såg väldigt gammal ut. Jag tror inte att han egentligen är så gammal men jag tyckte att han skulle ha kunnat vara pappa åt de andra. Han hade ingen utstrålning heller bakom trumsetet, kändes som att han var tvingad att vara där. Men over all så var det en bra spelning.
Och så till huvudbandet, Annihilator. De var suveräna! De kunde verkligen ta publiken och spela tillsammans. Jag visste redan på förhand att jag inte skulle kunna så många låtar som de spelade eftersom att jag börjat lyssna på dem rätt så nyligen. Det bidrog till att det inte gav den ultimata upplevelsen men när de spelade låtar som 21, Hell is a war och Alison hell så kom det nog lite gåshud när ljudet dundrade ur högtalarna. Jag visste också redan på förhand att de inte skulle spela Snake in the Grass, och det gjorde de ju såklart inte, men det skulle ha varit som en dröm att se dem spela den. Men jag fick nöja mig med Phoenix Rising och Sounds good to me i en akustisk version. Det var verkligen stämningsfullt. Skall se om jag får upplagt det klipper här senare. Konserten slutade såklart alltför tidigt men det var absolut värt pengarna. Jag börjar bli allt bättre på att stå på mig och inte låta de långa killarna tränga sig före mig i publikhavet. Denna gång lyckades jag hålla min plats på raden nästlängst fram även om det var en del som försökte smita före. Men man skall inte tro att man kan köra över mig hur som helst fastän jag är kort. Jag tar nog min plats tillbaka om någon försöker.
När konserten var slut så for vi tillbaka till hotellet även om festligheterna fortsatte på Tavastia men vi var inte riktigt på party humör. Och när det ljuder i öronen även efter att keikkan är slut så är det skönare att fara tillbaka till hotellet och sova.
Lördagen for vi hem med ett tåg som for kl. 13. Vi hade medvetet tagit ett så tidigt tåg så att vi inte skulle kunna slösa pengar på impulsköp. Bättre att spara pengarna så man kan fara på någon keikka igen, förhoppningsvis inom en snar framtid. Det är alldeles för länge till det blir 8 juli och vi får se Maiden för N:te gången.
Sammanfattningsvis kan man säga att jag är glad att vi äter tonfisk och inte innerfilé till middag så man kan unna sig liknande upplevelser oftare. En superbra keikka minns man längre än en god middag! Nu är det bara att börja spana igen efter en ny keikka att fara på.