Veckoslutets handarbeten

Jag har ofta to-do lists för veckosluten och de dagar jag är ledig från jobbet. (Jag har en förkärlek för listor av alla de slag.) Detta veckoslut hade jag två handarbetsrelaterade göromål på min lista. Det första var att göra klart Colins halsvärmare. Det andra var att göra klart ett par pippivantar som jag nästan gjorde klart redan i somras. Sticklusten försvann spårlöst när det allra sista att göra på andra vanten var kvar, nämligen att avmaska tummen. Hur kan man inte få gjort en sån liten sak på flera månader? 

Veckoslutet börjar vara slut och mina två göromål är klara! 

Colins halsvärmare

 

Hittade passliga knappar här hemma så jag kunde göra den helt klar.

Första provningen

Helt okej

Här ser man bakstycket som är lite längre, kommer att värma ryggen bra i vinter. 

Vill inte mera nu... 

Halsvärmaren är stickad i novita veera och mönstret är detta drops mönster. Rekommenderar dock ingen nybörjare att sticka efter mönstret. Beskrivningen var ofullständig på en del ställen och man fick använda egna huvudet också. 

Mina pippivantar. Nu har jag hela setet med mössa, vantar, sockor, halsvärmare och tröja. 

Mönstret till vantarna är Lindas, med egna modifieringar för att passa min handstorlek. Mönstret hittar ni här. Garnet som jag använde är Novitas sju bröder och restgarn till ränderna. 

Och nu har jag också börjat med julklappstillverkningen på riktigt! 

Höstens första julklapp på gång

Therese

Blogga från telefonen...

Har försökt göra ett inlägg om helgens handarbeten, men att blogga från telefonen är så pilligt så det blir till inget! Försöker hinna göra det klart ikväll när lillen somnat. Nu ska vi dra på oss utekläderna och fara ut och ta lite frisk luft!

Therese

Härlig morgonrutin

På tal om rutiner och vardag här tidigare tänkte jag berätta om en rutin som vi har som jag gillar väldigt mycket. Det började under sensommaren, strax innan vår resa till Grekland i slutet av augusti. Colin började ta allt tidigare morgnar och det känns inte alltid så där jätte roligt att sticka upp innan kl. 6 när han vaknar. (Jag är inte som Blondinbella och tycker det är jätte roligt att stiga upp vid 5 och leka med sin son, tyvärr...) Jag tycker det är jätte jobbigt att stiga upp tidigt på morgonen oavsett hur mycket jag tycker om min lilla kille. Då började vi med gå på en morgonpromenad innan frukosten. Genast vi stigit upp och fått på oss kläder packade jag ner Colin i vagnen och så for vi ut på en promenad. Oftast inte så långt, 30-45 minuter e vi borta ungefär. Vi hann med en del promenader innan resan och när vi kom hem fortsatte vi med denna rutin. Det blev också så pass inrutat att till och med Björn var ut och gå de flesta morgnar som bara han var hemma med Colin.
Nu blir det förstås inte lika många morgonpromenader för Colin i och med att han är borta tre dagar. Men jag tänkte ändå försöka hålla de där övriga fyra dagarna som morgonpromenadsdagar. Det är så uppfriskande för både kropp och knopp att börja dagen med friskluft. Frukosten smakar mycket bättre efteråt när man varit ute en stund och rört på sig. Dessutom brukar Colin ibland ta sig en liten powernap i vagnen så länge vi är ute och då är han på mycket bättre humör på förmiddagen och orkar bättre fram tills det är dags för eftermiddagsvilan. Ännu ett plus är ju den fina familjetid vi får då vi är ut och går. Oftast är vi hela familjen (när båda två är hemma förstås) och det är en fin kvalitetstid vi får under den stilla promenaden, det är sällan mycket folk som rör sig i Gerby så tidigt på morgonen. 
Hoppas att dagens ruskväder inte är långvarigt, vill inte gärna promenera i spöregn och ordentlig blåst...

Här var jag och Colin ensamma på promenad. Ofta får vi också beskåda en väldigt vacker himmel när solen stiger upp.

Och en bonusbild på busungen. Han har ingen som helst spärr på sig vad gäller kroppskontrollen. Han slänger sig hit och dit och det är konstigt att han inte har flera sjukhusbesök bakom sig än när det gällde benet.

 

Therese

Nya sockor till Colin

Nu när hösten har kommit märkte jag hur mycket nytt som Colin behöver i klädväg. Jag har en lång lista på saker som jag borde sticka åt honom, men tyvärr har jag inte haft den minsta lust att sticka den senaste månaden. Men nu tror jag att jag fått upp farten så tröskeln för att ta upp stickstickorna på kvällen är förhoppningsvis inte lika hög längre.
Först ut var ett par sockor. Han har, tack o lov, ett par som ännu passar. Ett par tågsockor som jag stickade åt honom när han var bara någon vecka gammal. Men de blev av någon anledning väldigt stora. Nu passar de alltså bra, men det räcker nog inte med bara ett par sockor. De börjar bli lite smutsiga och för tillfället är de hos dagmamman. Så det kan vara bra att ha ett par extra dels när de andra är i tvätten och dels ett par här hemma när de andra är vid dagmamman.
Sockorna blev i samma stil som pippisockorna han hade förra vintern (länk) utgående från Lindas mönster (länk), men med en del modifieringar för att passa en ettåring.
Det vita garnet är Noita Sjubröder och det blå och gråa garnet är Novita Impivaara. Jag använde restgarn som lämnade över från tröjan som jag stickade i våras (länk). Tyvärr hade jag väldigt lite kvar av det gråa garnet så riktigt matchar ju inte sockorna och tröjan. Det bruna garnet i tröjan är mycket tunnare så det var inte ett alternativ att använda i sockan, minns tyvärr inte vad det hette.

 

Igår när jag fick klart sockorna och provade dem på Colins fötter ville han väldigt gärna ha dem på. Han blev nästan arg när jag tog bort dem tillbaka. Men på honom är det verkligen en säkerhetsrisk att ha sockor på inomhus. Han är en riktig olycksfågel, eller kanske "bara" dumdristig... Bara ikväll har han fått blått öga och en bula i bakhuvudet...

Det nästa som är upplagt på stickorna är en "halsvärmare". Ännu funkar det bra med att bara ha den stickade tröjan under jackan eftersom den har en rätt så hög kant. Men senare i vinter kan jag tänka mig att det kommer att behövas mera kring nacken och halsen.
Hoppas inspirationen att sticka håller i sig nu ända fram till årsskiftet. Det är många julklappar som borde tillverkas här ännu...

Therese

Vår nya vardag

En ny vardag tagit plats här hos oss nu. Eller jag vet inte om man kan kalla det vardag ännu. Den har ju bara pågått i en dag. Idag började alltså lilla killen vid dagmamman. Jag har jobbat sedan september och Björn har varit hemma i fyra veckor med Colin. Men nu var det alltså slut med ledigheten och dags att påbörja den nya vardagen.
Jag jobbar 60%, vilket blir tre dagar i veckan, på mitt "gamla" jobb vid Hanken. Min tjänst heter Forskningsbiträde men jag känner mig rätt så mycket som allt i allo. Jag hjälper till där det behövs oberoende av vad det egentligen är. Och jag måste säga att jag gillar det faktiskt riktigt bra. Det är för det mesta inte stressigt, jag får jobba ensam i mitt egna kontor och det är lugnt och tyst.
Jag hade inte tänkt att jag skulle återvända till Hanken efter min tid hemma men ödet ville annorlunda. Inom min bransch är det inte så lätt att hitta ett deltidsjobb och något som jag absolut inte ville var, var att börja jobba 100%. Inte ännu när Colin är liten. Hon som började jobba efter mig när jag lämnade på mammaledighet slutade passligt till sommaren på Hanken och på så vis fanns min gamla position igen öppen. När arbetet dessutom bara var 60% kändes det sist och slutligen helt rätt att återgå till arbetet. I dagens läge uppskattar jag att komma till ett lugnt och stilla jobb där jag någorlunda vet vad som väntar under arbetsdagen. Jag känner att det i dagens läge är tillräckligt med action här hemma så jag behöver inte ett superspännande och fartfyllt jobb med massor av kreativitet.
För tillfället är jag nöjd med arbetssituationen. Visst kan jag medge att det inte har känts sådär jätte roligt att hoppa på cykeln och fara till jobbet när Björn och Colin lämnat hemma. Men de där tre dagarna i jobb har ändå gått rätt så snabbt. Jag har känt att Björn fixar nog hemmalivet så bra att jag kan vara borta några dagar i veckan och dessutom vill jag också ge de två en möjlighet att skapa sin egen vardag. Hur det kommer att kännas nu i fortsättningen när vi båda jobbar och Colin spenderar sina dagar vid dagmamman är en annan femma...
Jag hoppas ändå att vi skall slippa de där superstressiga morgnarna när ingenting klaffar som det ska... Colin får äta sin frukost hos dagmamman så det är ju åtminstone ett stressmoment mindre. Det blir så att Björn kommer att lämna på morgnarna och jag hämtar efter jobbet. Vi kom fram till att det funkar bäst för oss i och med att Björn rätt ofta har långa dagar på jobbet. För mig är det lättare att fara den tid jag har bestämt att jag skall sluta, medan Björn kan ha svårt att komma ifrån. Så bara vi får kläder på Colin på morgonen borde det inte bli något problem. Men visst känns det i mammahjärtat att ha honom hos någon annan än mamma och pappa hela dagarna, tack o lov är det bara måndag-onsdag.
Och jag måste faktiskt medge att jag uppskattar våra hemmadagar så mycket mera nu när jag också jobbar. Jag får ha det bästa av två världar för tillfället! Nu tar jag mera vara på våra hemmadagar och har mera tålamod.
Nu är det bara att hoppas på att Colin börjar stortrivas vid sin dagmamma och att våra dagar går snabbt och smärtfritt!

Therese

Sommarens enda grillfest

Dagen efter att vi hade kommit hem från vår resa med Björns syster och sambo (länk till reseinlägget) skulle våra vänner Milena och Henri ha en förfest/grillfest. Vi var väldigt osäkra på om vi skulle fara eller inte. Vi hade kommit hem rätt så sent på fredagkväll, Colin hade redan hunnit gå och sova då. Så vi fick se honom först på lördag morgon. Det kändes väl sisådär att lämna honom ännu en natt "på sköjto".
Först var tanken att vi skulle fara på festen efter att han somnat, så att vi skulle natta honom först. Björns mamma övertygade oss om att det inte är något besvär för dem att natta honom så det blev så att vi for som planerat ändå. Och vilken tur att vi for, trots att vi var lite trötta och slappa efter resan. Festen blev hur rolig som helst! Vi stiftade nya bekantskaper och hade en trevlig kväll hos Milenas och Henris sommarresidens i Sandsund. Eftersom det pågick Jeppisdagar for vi in till Jeppis lite senare på kvällen, men det var som vanligt ett misstag. Visst var det skoj där också, men hela gänget splittrades och man stod som packade sillar kring ett ståbord och försökte överrösta sorlet när man pratade. Jag och Björn drog oss "hemåt" (till Björns föräldrar) rätt så tidigt eftersom vi visste att det var väckning som vanligt där kring 6.
Tack alla inblandade för en jätte trevlig kväll! Som småbarnsförälder är det inte så ofta man slipper ut på liknande tillställningar så man har kommit till att uppskatta dem mera nu än tidigare!

Några spelade, andra tittade på.

Kyra (en ny bekantskap från Tyskland), bloggaren herself och Emmi. Emmi lärde känna Kyra när de var på utbyte i USA och i somras var hon till Finland och hälsade på. Så roligt när man lär känna nya intressanta människor!

Det förståndiga föräldraparet som drog sig hemåt i tid för att orka busa med den saknade lillkillen!

Therese

Colins första sjukhusbesök

Vår stackars lilla kille som är drygt ett år har redan hunnit med att ha benet i gips i några veckor.
Vi var på resa till Kos, Grekland i augusti och där inträffade olyckan som senare ledde till gipset. Colin hade under resan just börjat öva sig på att gå. Han hade nog redan en bra stund innan resan varit ivrig med att gå uppefter saker men där i värmen började han mera på allvar "gåträna". När vi hade varit en vecka på vår semesterort (vi skulle vara totalt två veckor) gick Colin i en stentrappa som fanns utomhus. Han gick med sidan före och höll i sig i väggen. Han höll på en bra stund- upp och ner- ner och upp. Sen så steg han snett på ett trappsteg och var nära att trilla. Det hela kändes väldigt odramatiskt. Jag hann fånga upp honom och han föll aldrig. Han blev ledsen efter fallet och grät rätt så länge efteråt och var svårtröstad. Vi tänkte att det bara var en kombination av chock och trötthet. Han hade under nästan hela resan varit lite rättretlig, lätt för att bli irriterad och kändes ibland som en tickande bomb. Så vi antog att han mest blev skrämd av händelsen och tänkte inte desto mera på det.
Vi satte honom i vagnen och han sov sin eftermiddagstur. När han hade vaknat och vi var på hotellrummet ville han sen inte stöda på foten. Foten var inte svullen eller blå. Ett litet blåmärke syntes på benet om man tittade noga, men inget desto mera. Vi antog bara att det var en liten stukning som skulle gå om om några dagar. Men han ville inte börja använda foten. Han höll den alltid uppe när han stod på den friska foten (det var vänster fot som var den onda). När det hade gått mer än en halv vecka och det fortfarande inte var någon förändring började vi tycka att han "pjasade" sig. Man har ju hört att småbarn minns länge när något har gjort ont så vi antog ännu i detta skede ännu bara att det hade lämnat på och att han nog skulle börja använda foten när vi kom hem till bekanta saker, så som gåvagnen.
Vi kom hem och fortfarande ingen förändring. Vi konstaterade att vi måste uppsöka läkare. Måndagkväll (vi hade kommit hem på fredagkväll) fick vi tid till Mehiläinen. Där undersökte en läkare och konstaterade att det nog skall röntgas. Colin var trött och rädd för läkaren så när han undersökte honom skrek och grät han hela tiden så det gick inte att avgöra om det gjorde ont eller om han bara inte gillade situationen. Eftersom vi hade fått läkartid först på kvällen var röntgen förstås stängd så det skulle bli först på tisdagen.
Björn (som hade inlett sin pappaledighet iom. att jag börjat jobba) skulle fara till Mehiläinens röntgen på tisdag. Där konstaterades att det nog var en fraktur på benet. På Mehiläinen gipsar man inte barn så det skulle därför ske på akuten på VCS. Efter en lång väntan fick han till slut sitt gips.
Redan efter knappt en halvtimme hemma märkte vi att gipset hade förskjutits. Tårna som tidigare hade varit framme 1 cm ungefär, syntes nu knappt, för de var inne i gipsfoten. Vi tog i alla fall natten först, och på onsdag morgon ringde Björn och meddelade att gipset inte hölls på plats. De for till akuten igen och fick ett nytt gips. Snabbare och smidigare denna gång. Och nu var det en gipsmästare som gipsade och inte en kirurg.
Gipset hölls bra på i de dryga två veckor som det skulle sitta. En del pusslande och fixande blev det förstås vid dusch, utelek och rumptvätt men annars tycker jag att Colin klarade det jätte bra. Han tycktes inte besväras nämnvärt av gipset, vilket var jätte skönt.
Gåträningen lämnades naturligtvis bort och han återgick till att helt krypa. Efter en liten tid när han märkte att gipset gav bra stöd åt foten så började han att gå runt och uppefter saker, men han ville inte helt stå själv.
I torsdags förra veckan tog vi bort gipset. Det gick snabbt och smidigt. De behövde inte klippa upp utan kunde linda upp det. Besöket efteråt hos läkaren gick på någon minut. Där konstaterades att foten verkade frisk. Colin brydde sig inte fastän läkaren vred foten i olika lägen och han hade redan i väntrummet stigit upp efter saker och stött på foten. Ingen röntgen togs.
Igår, söndag- 3 dagar efter att gipset kommit bort, började han gåträna igen. Han steg upp själv från golvet och tog flera steg. Det var hiskeligt roligt tyckte han och han höll på så länge att jag misstänker att han blev alldeles slut i benen. Till slut hade han knappt tid att hitta balansen när han stigit upp utan skulle snabbt iväg på sina vingliga ben. Det längsta han gick med sin vingliga gång var drygt 10 steg. Även om det kändes bittert att han "missade" så mycket av gåträningen känns det ändå som en bagatell i sammanhanget. Huvudsaken nu är att hans ben är friskt och att han inte har ont mera!

Ett vackert litet lila gips fick han andra gången och det hölls på plats.

De flesta byxor kunde vi använda eftersom gipset ändå var relativt smalt.

Men någon sko kunde inte användas.

Under utelek var det plastpåse och strumpa som gällde.

Här har gipset just kommit bort och vi väntar på vår läkartid. Han var så duktig under hela besöket och accepterade att läkarna pillade på honom!

När man har varit så där duktig gällande allt kring benet och gipset så förtjänar man en present! Colin fick själv välja vad han ville ha, bland några alternativ, och då blev det en cementblandare. Helst skulle han ha tagit en precis likadan hjullastare som han redan hade hemma men där sa mamma stopp...

Colin är en person med mycket fart och fläkt och det förvånar mig egentligen inte att han redan vid ett års ålder haft gips. Det är ständigt en bula eller ett blåmärke i huvudet. Men nu hoppas vi att vi har hans "gipsgång" överstökad. För visst behöver man bara ha gips en gång i sitt liv? Lugnare lär det knappast ändå bli härefter i och med att han är på god väg med gåendet.

Therese.

Colins 1-års kalas

Lördagen den 2.8 blev det dags att ställa till med kalas. Vi skulle fira att Colin fyllt 1 år. Jag hade stora planer på ett ordentligt kalas med många gäster och hela faderullan. Tyvärr var lördagen den 2.8 inget lyckat datum. Hälften av de inbjudna gästerna hade redan andra planer... Det blev ett litet och intimt kalas med bara de närmsta då istället. Och visst funkade det också! En del av de inbjudna gästerna har varit på "privat kalas" senare.

Det mesta på kaffebordet hade jag bakat, tillsammans med Colin. Han gillar verkligen att vara med i köket. Helst vill han sitta på bänken och se på när man vispar och nu som då vispa med en slev själv. Det gick alltså hur bra som helst att baka till kalaset med en nyfiken 1-åring. På bordet fanns det rågchips i två olika smaker med en räkostfyllning till, salta knyten med skinka, muminkex, choklad- och mandelbiscotti, citronrutor, färskostbrownies, vattenmelon och självklart tårtan. Jag tycker det är så roligt att baka tårtor när man än så länge själv får bestämma vad de skall innehålla och hur de skall se ut. Värre blir det när Colin blir större och själv bestämmer att han skall ha någon invecklad disney figur eller liknande...

Tårtan var fylld med nutellafluff och hallonmousse. Ovanpå var det vitchokladkvarg som jag hade färgat med blå hushållsfärg. Muminfiguren är gjord i sockerpasta (färdigköpt). Här hittar ni alla fyllningar.

Vädret var vackert den så vi kunde dricka kaffet utomhus på terrassen. I skuggan dock, för varmt var det i solen minsann!

Colin fick självklart smaka tårtan, men det var nog ingen riktig smakupplevelse. Vitchokladkvargen tog han två skedar av men sedan ville han själv mest klotta i tårtbiten. Vattenmelonen smakade bättre!

På sitt 1-års kalas får man dricka ur pirat muggar.

Till kalaset hade jag också pysslat lite dekorationer. Tyvärr kom jag inte alls ihåg att fota dem förrän flera veckor senare. Då fanns endast pomposen uppe...

Förutom pomposen hade vi självklart ballonger lite här och där. Ett band med vimplar hade jag också gjort. Gjorde en ruta för varje bokstav i COLIN 1 ÅR. Kalset hade ingen tydlig röd tråd gällande dekorationer och färgtema, plockade helt enkelt ihop det jag tyckte var fint. Och som sagt, än så länge hade Colin inte så mycket att säga till om. Det gäller att passa på då!
Jag tror att Colin fick ett fint kalas och han fick definitivt många fina presenter!

Therese

Sommarens resa med Fredriksson-Hatt-Häggman

Varje sommar brukar vi försöka göra en liten resa med Björns syster och hennes sambo (ifjol blev det dock ett uppehåll pga Colins ankomst). För det mesta har det varit konserter eller festivaler som vi har varit på. I år var det ingen som riktigt orkade engagera sig och söka efter när något bra band skulle ha en konsert. Det blev istället så att vi bestämde ett datum för när vi skulle fara och så hittade vi på senare vad vi skulle göra. I år blev det en liten trip till Tallin, med ett stopp i Helsingfors. 

På en onsdag mitt i juli körde vi ner till Helsingfors för att tillbringa en natt där. Det blev ingen lång kväll. Lite strosande på stan, en middag och ett glas på en uteservering.

Redo för middag.

Vi åt middag på Bryggeri Helsinki och prövade självklart deras egen öl.

På torsdag förmiddag tog vi båten över till Tallin för att spendera ett dygn där. Vädret var perfekt för att åka båt. Varmt och härligt!

 

Framme i Tallin checkade vi in på hotell (minns inte mera vad det hette) och begav oss sedan för att utforska staden. Det var varmt och luften stod still, men en vacker stad är det!

Lunchen intog vi på en indisk (!) restaurang. Kanske inte det bästa valet så här i efterhand men vi fick våra sallader och hungern stillade för en stund. 

Efter en liten uppfräschning på hotellrummet bar det sen ut på middag. Vi googlade intensivt för att hitta ett bra matstället. Och jag tror att vi gjorde ett gott val sist och slutligen. Vi åt middag på Von Krahli Aed och maten var bra och priset kändes lagom. Speciellt Camilla gillade efterrätten!

Tallin var fint också på kvällen.

På fredag förmiddag hoppade vi på båten tillbaka till Helsingfors. Vi konstaterade att man nog hade behövt åtminstone ett dygn till i Tallin. Känns som att mycket förblev outforskat. Men en annan gång återkommer vi!

När vi hade kommit i land i Hfors bilade vi tillbaka upp till Österbotten. Ett stopp i Tammerfors för lite klädshopping och en pizzamiddag blev det. "Hem" (till Björns föräldrar) kom vi sent på fredag kväll. Colin hade gått och sova, men det hade gått bra att vara några dygn utan mamma och pappa. KAJ konserter som skulle vara i skolparken i Jeppis hann vi inte på men lika så bra, så trötta som vi var. Camilla och Frank däremot lyckades plocka fram extra energi...

Tack för en härlig resa! Ser redan fram emot nästa sommar!

Therese