Hardcore Superstar 13. & 15.12.2011

På tisdagen den 13.12 åkte vi ner till Helsingfors för att se Hardcore Superstar på Tavastia. Vi hade länge velat fram och tillbaka vilken dag vi skulle fara på deras keikka eftersom att de spelade på fem olika ställen runt om i Finland samma vecka. Valet föll sist och slutligen på Tavastia eftersom att det stället har varit det bästa av de jag besökt hittills, dessutom är det enkelt att ta sig med tåg till Helsingfors.

Det var två förband, Ammotrack och Avatar, båda svenska band. Jag hade inte hört någon av dem sedan tidigare så mina förhoppningar var inte så stora.

Först spela Ammotrack. De överraskade positivt och hade riktigt bra låtar. Jag hade ännu inte plockat fram kameran ur väskan när de spelade så några bilder eller videor har jag inte, men denna låt är den som har fastnat på minnet bäst.



Sedan skulle Avatar spela. Först kom gitarristerna, basisten och trummisen in på scen, det dröjde en stund och sen kom sångaren in. Jag visste inte riktigt vad det var frågan om när han kom in... Han var klädd i en vinröd träningsoverall och rånarhuva. Det hela kändes lite som ett skämt eller som att han försökte vara "cool", typ. Men till följande sång hade han tagit av sig rånarluvan och tröjan. In kom han som en "mörk clown". De följande låtarna var en riktigt show och sångaren kunde verkligen ta publiken. Jag är annars inget fan av death metal men deras show kändes riktigt unik och de hade satsat på den och spelade inte bara sina låtar rätt och slätt.

Här kan man skymta sångarens första utstyrsel

Sedan kom detta in på scen...

Den ena gitarristen, som för övrigt hade en helt grymt snygg Iron Maiden tatuering i sidan, och basisten.

Han kunde lätta dyka upp mina mardrömmar

På den första videon kan man se lite hur sångaren var klädd. Denna låt var inte min favorit utan den som jag fastnade för var den andra videon, det är inte jag som filmat den utan den är från Uppsala, men det är från samma turné. I den videon kan man se lite mera hans scenspråk och det övriga bandet.






Och äntligen skulle det bli dags. Förväntansfulla stod vi och trängdes med andra ivriga fans, dock inte på front row... Och snart entrade de scenen med Kick on the Upperclass! Och vilken show det var scen. Jag får rysningar i hela kroppen när jag tänker på känslan. De har en sån otrolig förmåga att ta publiken och verkligen ge av sin egen energi till publiken. Känslan man har när de spelar live några meter framför går inte att beskriva. Det måste upplevas!

Den grymma Jocke ger järnet från början till slut!

Gitarristen Vic passar också bra som ögongodis.
Synd att han var så påklädd denna gång...

Jockes moves är oslagbara!

Vic och Martin.

"Run to your mama"

CHILLS

Den här videon filmade jag under spelningen. Jag skulle kunna höra den tusen gånger och aldrig tröttna.

Skål och Tack!

I´ll see you soon again!

Nöjda efter ännu en super resa!

Men, det slutar inte där. Den uppmärksamme såg säkert också datumet 15. i rubriken. På onsdag kväll när vi kom hem trötta efter tågresan skämtade vi och sa att vi far till Seinäjoki på torsdag och ser dem där också... Tanken växte sig starkare och senare var det inget skämt mera. Det enda hindret för stunden var att Björn hade en tent på fredag morgon kl. 8.00 och även om vi skulle köra hem efter spelningen skulle det inte bli många timmars sömn. Men som den underbara fästman jag har beslöt han sig för att det får gå som det vill med tenten, till Seinäjoki skall vi. Sagt och gjort; jag bokade biljetter på eftermiddagen och några timmar senare satte vi oss i bilen för att avnjuta allt det som beskrivits ovan ännu en gång (inom loppet av två dagar) men denna gång på Rytmikorjaamo! Jämfört med keikkan på Tavastia tyckte jag bättre om den i Helsingfors. Det var mera drag där och stämningen var bättre, men jag tyckte att bandet spexade mera i Seinäjoki. Mer än vanligt skall vi säga, eller så berodde det på att vi nu var längst fram och man såg varje moves de gjorde. På Rytmikorjaamo var det också tillåtet för de under 18 att komma och se så det kan bero på en annorlunda stämning. En annan jämförelse kan göras under låten Last call for alcohol, under den låten tar Jocke upp några ur publiken som får komma upp på scenen och sjunga med bandet. I Helsingfors var det ett fåtal lyckligt lottade som fick komma upp, i Seinäjoki spårade det hela ur och en massa folk rusade upp på scenen. Det kändes väldigt okontrollerat och inte lika speciellt. Det var den attityden att det var fritt fram för vem som helst att komma upp på scnen, d.v.s. de som hann innan vakterna satte stopp för det. Jag gillar nog hela grejen bättre när några handplockade får komma upp. Men sist och slutligen var båda keikkorna helt super bra och jag tror inte att det bandet skulle kunna göra mig besviken någon gång!

Jag kan säga att det skall krävas mycket för att toppa denna vecka! De har varit den bästa på länge! Även om den även bestått av en del tentläsning... Men vilken tur att jag har hittat en fästman som delar samma intresse, fast det å andra sidan är han som fått mig in på detta område. Men tack älskling för att du öppnade mina ögon och öron för många år sedan med en Iron Maiden konsert. Så här långt trodde jag aldrig att mitt musik intresse skulle utveckla.

Jag har full förståelse för att det är ytterst få av mina läsare som egentligen vill höra på sådan här musik/läsa om det men kanske det finns någon enstaka läsare som är intresserad av samma saker.

Jag har redan nästa träff med Hardcore Superstar i tankarna. Det finns en möjlighet att det inte dröjer så länge tills vi ser dem igen...