Carpe Diem?

Dagarna bara flyter iväg och jag hinner inte stanna upp och njuta av nuet. Det är hela tiden något på gång i skolväg eller utanför studierna som tankarna fokuserar på. Jag bara "längtar" efter nya händelser och milstolpar i livet hela tiden, jullov, när just det där arbete är skrivet, Hardcore Superstar konserten nästa veckan, att börja på med gradun, när den där tenten är skriven, sommarlov, slutet av studierna, sommarjobb, ny lägenhet, Black Sabbath konserten till våren... Listan bara fortsätter och fortsätter och där finns ett brett tidsperspektiv. Det är alltifrån sådant som händer nästa vecka till det som är så långt bort i tiden att jag inte vet när det händer... Jag känner att jag längtar alldeles för mycket efter framtiden. Varför kan jag inte bara vara glad och nöjd med nuet och njuta av det jag har just nu? Konstant ser jag framåt. Vad händer då? Jag glömmer idag och just nu. Visst är jag glad och nöjd med det jag har men jag kan inte njuta av det till fullo utan att tänka på hur det skulle vara om jag var i den situationen i livet just nu...
När man har så mycket som man längtar efter blir det svårt att njuta av stunden och ta vara på det man har just nu. I alla fall är det så för mig för tillfället. Jag njuter inte av det jag har här och nu för jag bara strävar framåt. Visst är det viktigt att sträva framåt också med ibland borde man lära sig att klichén Carpe Diem är rätt så klokt sagt ändå. Försöka duger väl...

Under inkommande veckoslut skall jag vara ensam i Vasa när Björn har plikter i hemkommune. Då skall jag läsa på tent, skriva arbeten och riktigt filosofera för mig själv däremellan! Jag skall ta vara på de dagarna!