Jobbiga stunder

Nu känns det lite som att mitt liv börjar lugna ner sig och jag börjar hitta en någorlunda hälsosam rutin igen. Det har varit några väldigt jobbiga veckor... Vi har haft mycket att göra i skolan som har krävt mer energi än vanligt och att dessutom få två dödsfall inom familjen på två veckor mitt i all denna stress gjorde inte gott. Men nu börjar jag repa mig något så när. Efter lördagens begravning kändes det mycket bättre. Efter ett ordentlig farväl och en fin begravning kändes det okej att se de ljusa stunderna i livet också. Moffas tid var kommen, han hade levt sitt liv. Men vi runt omkring honom har ännu så mycket mera att ge så vi måste gå vidare med våra liv och tänka tillbaka på honom med ett glatt minne!
Jag har försökt att varva ner alltid när det har funnits tid. Mycket tända ljus på kvällarna och med sticksömmen i handen har jag lyckats rätt så bra att behålla lugnet. Jag har helt struntat i att stressa med träningen, den har fått ge plats för mera lugnande aktiviteter. Jag har gått på en promenad eller tagit en joggingrunda i skogen när jag har känt att det är vad jag behöver men annars har jag försökt att bara göra sådant som fallit mig i smaken för stunden. Idag skulle jag känna för att Zumba men eftersom att jag dragit på mig förkylningen av Björn skall jag bara stanna hemma och vila upp mig. Dessutom får jag på så vis mera tid för den underbara matematiktenten som jag borde läsa till.
Jag tror att det kommer att dröja väldigt länge innan jag faktiskt förstår att Ajax är borta. Jag har accepterat det men inte riktigt fattat det. I och med att jag inte bor hemma mera så är det naturligt att det går flera veckor mellan besöken där hemma och när jag fått busa med honom så jag har nog inte riktigt förstått att jag aldrig kommer att se honom mera. I söndags besökte vi hans grav och fastän jag förstod att han låg där kändes det ändå så overkligt. När jag sedan tittade mig runt på gården där hemma och fick syn på hans "lina" som han brukar vara fastkopplad i stack det till i bröstet med detsamma. Han kommer aldrig att springa på i det mera och vifta på svansen och skälla som en galning när man kommer hem med bilen. Han kommer inte att komma springandes mot mig mera när jag öppnar bildörren. Fast jag inser att han faktiskt är borta förstår jag det inte riktigt... Saknaden efter en hund går helt enkelt inte att beskriva! Det är bara att försöka ta livet som det ter sig och hantera det med bästa förmåga...

Denna filur ersätter inte den saknade hårbollen men den
kan skänka en gnutta med tröst när det är som värst.

Ljuset brinner varje dag för de som vi förlorat.

Årets första sockor är klara. Dessa är till mig själv men nu har
även julklappstillverkningen kommit i full gång.