På fredag var det bestämt att vi skulle bila ner till Pori och bli taggade inför festivalen en kväll innan den började. Vi åkte med två bilar, jag, Björn, Conny och Sebastian i vår bil och sen Martin, Jimmy, Andreas och Joakim i Martins bil. Vi samlades alla på tallbacka och startade resan. Första stop gjordes vid Mysinge i Lövö, tankade och fyllde på luft i däcken. Conny passade också på att spontan köpa ett par solbrillor eftersom han glömt sina hemma.
Resans nästa stop gjordes i Vasa, wc och Alko. Sen körde vi lite längre men killarnas blåsor hann bli rejält fulla innan vi nådde ABC i Kristinestad. Martin och jag som agerade chaufförer klarade oss riktigt bra. Efter lite proteintankning och toabesök fortsatte färden. Tack vare gps:en var det inga som helst problem att hitta till Pori, att vi hittade till parkeringsområdet däremot var en ren tur. Jag, som körde först, tänkte svänga in på en väg och svänga om för jag ansåg att vi hade kört förbi en avfart vi borde ha tagit. Tack o lov att jag svängde! När jag hade sväng in på en liten grusväg uppenbarade sig en skylt vid vägen som visade "Sonisphere P". Lyckan var total, det kunde inte ha gått smidigare. Vi hade under inga omständigheter hittat den rätta vägen, som var en liten grusväg som man måste köra ca 2km för att nå till P-platsen. Det fanns inga skyltar från den "stora" vägen så vi hade sannolikt yrt runt omkring en bra stund om vi inte hade haft tur i oturen.
Väl framme insåg vi att det var en väldans tur att vi startade redan på fredag. Området var nästan redan fylld på tält men vi lyckades hitta en plats där vi rymdes med tre tält intill varandra. Resten av kvällen chillade vi vid tälten och blev taggade inför vad som komma skulle. En del besökte dessutom de lokala krogarna medan en del var allt för trötta för att ens tänka tanken på att vara socialare än vad om behövdes.
Lördagsmorgonen kom och enligt killarna skulle det börjas i tid. Ca. 8 var alla klarvakna och steg upp, jag däremot hade gärna sovit några timmar till. Men på festival skall man tydligen göra så; vara uppe hela natten och stiga upp tidigt för att sedan (när jag är klarvaken) ta en tupplur mitt på dagen.Urtråkigt att sitta ensam vid tälten när alla andra sover.. Men, man tar seden dit man kommer.
Vi begav oss in till city för att handla lite frukost. Det var ljuvligt att komma in till Sale, för utomhus var det stekhett och med svarta byxor och svart t-shirt blir det rätt så hett i solen. Inne i sale var det svalt och skönt. Med bröd, färska jordgubbar, ärteskidor och glass begav vi oss till en gräsplätt i skuggan och njöt av vädret och spänningen inför helgen. Joakim skulle också ta en rövare som Conny gjorde när han köpte nya solisar. Conny hade nämligen bara tagit ett par och lagt dom på disken för betalning, när Joakim skulle göra likadant gick det inte lika smärtfritt, hans solbrillor kostade nämligen 41€. Lite mera än han hade räknat med, men de är säkert bättre än Connys då också, kan vi ju hoppas.. Tillbaka på campingområdet tog vi det lugnt en stund innan det var dags att bege sig till festivalen. Vi lackade naglar, alla utom Martin och Joakim drogs med av charmen med att ha svart naglar när man är kille, och intog förfriskningar.
The 69 eyes var första bandet vi såg. Ingen hit skulle jag säga, men ändå klart mycket bättre live än annars.. Rösten gjorde sig många gånger bättre live, den var inte lika dov som annars.. Men inget band jag har något behov av att se igen.
En paus vid tältet innan Apocalyptica skulle spela. Det var endast jag och Bumba som for för att se på dem. De andra tog en tupplur. Bandet var riktigt bra och det de gör med cellon är ofattbart. Jag fattar inte hur man kan springa runt med stora cellon som om de vore endast små fioler.
Tillbaka till tältet, killarna sov, jag gjorde mest ingenting.
En paus vid tältet innan Apocalyptica skulle spela. Det var endast jag och Bumba som for för att se på dem. De andra tog en tupplur. Bandet var riktigt bra och det de gör med cellon är ofattbart. Jag fattar inte hur man kan springa runt med stora cellon som om de vore endast små fioler.
Tillbaka till tältet, killarna sov, jag gjorde mest ingenting.
Him var sist ut för dagen men innan vi kollade på dem åt vi den äckligaste mat jag någonsin ätit. Makkaraperunat som tillreddes i en stor Muurikka panna. Franskisarna var mjuka och slafsiga, korven var nästan bränd och det smakade absolut inget! Jag har aldrig ätit något liknande, det ska ju vara en god maträtt men det var allt annat än aptitligt.Him blev också en stoooor besvikelse; Ville Valo framstod som en total diva, ingen show, bara rätt och slätt. Några solon här och där men that´s it. Vi orkade inte titta på hela deras keikka utan for till tältet ganska snabbt. De som tycktes digga bandet var några tonårstjejer som verkade var upp över öronen förälskad i Ville Valo.
Samma procedur som fredagskvällen. Chill vid tältet och en del for ut och prövade på Poris uteliv.
På söndagsmorgonen sov vi åtminstone lite längre än morgonen innan. Varmt i tältet som vanligt. Jag var riktigt uppåt och nästan hög på adrenalin. Jag skulle få se bandet jag så länge drömt om att få se! Vi for till Sale och handlade frukost, nu fanns inget bröd kvar så det fick bli yoghurt och risifrutti. Vi tog plats i parken igen och svamlade om allt mellan himmel och jord.
När vi inte stod ut med hettan i parken längre begav vi oss till tältet och laddade upp. Nu var det inte länge kvar..
Vid ett for vi in till festival området och tittade på Anthrax, bättre än väntat, men eftersom jag inte är så bekant med dem visste jag ju heller inte vad som skulle vänta. En liten paus innan Slayer skulle spela. Slayer lyckades inte ,som jag förutspått, imponera på mig. Deras musik faller inte mig i smaken och jag tyckte det var allt annat än bra.
Efter Slayer skulle vi äta något och vänta på Mötley, var tanken.. Vi satt i gräset och chillade innan vi skulle äta. Vi såg de mörka molnen närma sig men tänkte inte mera på det. Det började komma några droppar, jag och Björn drog på oss engångsregnrockar, som inte skulle hjälpa så mycket sist och slutligen. Vi stod under ett träd och plötsligt var det som att himlen hade öppnat sig och det regnade mer än jag någonsin beskådat. När vinden tilltog rejält började vi springa till tältet. Det haglade och haglet tillsammans med regnet kändes som spikar som regnade ner. Det blåste så mycket att man knappt kunde andas. När vi kom till tältet var förödelsen stor. Det översta skyddet hade blåst bort från tältet och regnet hade sluppit in. När vi öppnade tältet var det ca. 5 cm vatten över hela "golvet". Skulle vi inte ha haft en madrass där skulle det ha varit ännu mera, men den hade sugit upp rätt så mycket. Vi insåg ganska snabbt att vi inte kunde sova en natt till som det var planerat.
Vi packade ihop alla grejor och kollade vad som skulle sparas och vad vi kunde ta o slänga. Ju mindre våta saker att släpa hem desto bättre. Ringde sen till pappa och frågade om tältet, det var inte så värdefullt eller speciellt dyrt så vi beslöt oss för att lämna det där. Det skulle ha tagit en evighet för det att torka upp och jag tror inte att det skulle ha blivit så värst mysigt att ha ett genomvått tält i bilen hela vägen hem. Det räckte bra med de två genomvåta sovsäckarna som vi ville ha hem.
Efter att vi packat in det mesta i bilen och letat fram kläder som var torrast, for vi tillbaka till festivalområdet och skulle invänta besked om kvällen. Det kom inga direkta besked, vi fick vänta ännu längre, passade på att äta lite, tre st vårrullar fick vi nerklämt trots det usla humöret. Sen blev det klart, både Alice och Maiden spelar, och fulla set lists. Lite bättre kändes det men besviken över mötleys avhopp gick det inte att glädjas fullt ut. När sen Bruce kom ut på scenen och talade till hela publiken känndes det genast lite bättre, och då plötsligt vände mitt humör. Från att ha gråtit och inte kunnat säga ett ord eftersom att jag visste att tårarna skulle spruta om jag ens försökte prata om det, kände jag en avsky inför mötley. Plötsligt ville jag inte se dem mera, "varför skall jag ställa upp och betala för dyra biljetter om de inte kan ställa upp för mig". Festival humöret återvände lite, sakta men säkert.
Vi fick se en bra show med Alice, den mannen vet hur man gör en show. Han dog ca. 4-5 gånger på scen och de flesta relaterade på ett eller annat sätt till hans låtar, t.ex. en spruta med poison. Efter Alice dröjde det ännu ca 1 och en halv timme innan Maiden skulle spela. Under tiden kollade vi igenom tältet, packade det sista i bilen och bara väntade. När de slutligen började spela kom det rysningar i hela kroppen. Det var alldeles underbart. De var fantastiska! Som alltid, men just den gången kändes det extra bra att de se dem, de hade ju räddat kvällen. Höjdpunkten för mig var när Fear of the Dark spelades. Eftersom att keikkan började senare än planerat hann det bli mörkt innan det var slut, och det blev, antagligen på grund av regnet som hade kommit tidigare under kvällen, dimmigt och disigt över hela området, stämningen var perfekt! Bara scenen som lystes upp, det var magiskt!!! Tvivlar på att jag kommer att få se något liknande igen... Det går inte att beskriva hur stämningen var!
När maiden spelat klart var stämningen nästan på topp, jag hade nästan glömt bort att Mötley svikit oss. Utan Maidens super framförande hade jag nog haft en bitter känsla över hela helgen, men tack vare Gudarna blev det en awesome helg.
När allt var slut var det dags att köra hemåt. Bumba satte sig framför ratten och jag hade som uppgift att försöka hålla mig vaken och hålla honom sällskap. Conny och Sebastian somnade nästan direkt vi kom bort från området. Men det dröjde ca en timme innan vi rörde på oss alls, det var en del andra som skulle hem samtidigt. Men när vi väl börjat rulla tog det inte länge innan vi var på väg. Det var riktigt dimmigt och man höll inte gärna den tillåtna hastigheten utan körde lite försiktigare. Första stoppet gjordes i Närpes. Tanken var att vi skulle äta något smått där men det var några andra som hade samma tanke, så vi tankade bara. Under tiden vi hade kört från Pori till Närpes tyckte vi att bilen hade något konstigt ljud. Det lät som att ett bälte eller något liknande hängde utanför dörren och fladdrade i vinden. Men vi kände vid dörrarna och hittade inget som hände utanför. När vi kom fram till Närpes tyckte Martin att vi behöver väl inte ta hem regnrocken heller.. Det var nämligen en engångsregnrock som hade fastnat i vid hjulet och dinglat med oss hela resan. Med regnrocken borta fortsatte vi till ABC i Vasa. Där smakade det ljuvligt med en varm kakao och en smörgås. Det enda jag och Bumba hade ätit under dagen var en yoghurt, risifrutti, actimel och tre vårrullar. Inte konstigt att vi började vara lite smått hungriga när klockan var ca fyra..
Efter kaffepausen i Vasa började alla känna sig extra trötta och det dröjde inte länge innan vi alla satt och skrattade åt de mest sjuka saker som man annars inte skulle tycka var ett dugg roliga. Det är de små stunderna i livet som man minns.
Väl hemma packade vi snabbt ur bilen och spred ut det som var mest våt, tvättade tänderna (ljuvligt) och stupade i säng.
Följande "morgon" vaknade vi klockan två och insåg att äventyret var över...
Är ni med i nästa år igen?? Mig slipper ni inte! ;) Räknar dagar redan..
När maiden spelat klart var stämningen nästan på topp, jag hade nästan glömt bort att Mötley svikit oss. Utan Maidens super framförande hade jag nog haft en bitter känsla över hela helgen, men tack vare Gudarna blev det en awesome helg.
När allt var slut var det dags att köra hemåt. Bumba satte sig framför ratten och jag hade som uppgift att försöka hålla mig vaken och hålla honom sällskap. Conny och Sebastian somnade nästan direkt vi kom bort från området. Men det dröjde ca en timme innan vi rörde på oss alls, det var en del andra som skulle hem samtidigt. Men när vi väl börjat rulla tog det inte länge innan vi var på väg. Det var riktigt dimmigt och man höll inte gärna den tillåtna hastigheten utan körde lite försiktigare. Första stoppet gjordes i Närpes. Tanken var att vi skulle äta något smått där men det var några andra som hade samma tanke, så vi tankade bara. Under tiden vi hade kört från Pori till Närpes tyckte vi att bilen hade något konstigt ljud. Det lät som att ett bälte eller något liknande hängde utanför dörren och fladdrade i vinden. Men vi kände vid dörrarna och hittade inget som hände utanför. När vi kom fram till Närpes tyckte Martin att vi behöver väl inte ta hem regnrocken heller.. Det var nämligen en engångsregnrock som hade fastnat i vid hjulet och dinglat med oss hela resan. Med regnrocken borta fortsatte vi till ABC i Vasa. Där smakade det ljuvligt med en varm kakao och en smörgås. Det enda jag och Bumba hade ätit under dagen var en yoghurt, risifrutti, actimel och tre vårrullar. Inte konstigt att vi började vara lite smått hungriga när klockan var ca fyra..
Efter kaffepausen i Vasa började alla känna sig extra trötta och det dröjde inte länge innan vi alla satt och skrattade åt de mest sjuka saker som man annars inte skulle tycka var ett dugg roliga. Det är de små stunderna i livet som man minns.
Väl hemma packade vi snabbt ur bilen och spred ut det som var mest våt, tvättade tänderna (ljuvligt) och stupade i säng.
Följande "morgon" vaknade vi klockan två och insåg att äventyret var över...
Är ni med i nästa år igen?? Mig slipper ni inte! ;) Räknar dagar redan..
Bildregn:
Frukost i parken
Apocalyptica
Anthrax
Gänget
Tupplur
Bruce: We´re not going home until you fu**ing go home"
Alice Cooper
Iron Maiden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar