Igår fick jag chansen att närvara vid en disputation (en akademiska akt där en doktorand inför publik försvarar sin doktorsavhandling, källa.) En kollega på institutionen har blivit klar med sin doktorsavhandling och igår var det alltså den stora dagen. Jag har tidigare inte varit på en disputation så det var en spännande upplevelse. Å ena sidan satt jag bara och tänkte "varför utsätter man sig själv för något sådant", men å andra sidan lockade det också. Den där känslan, att man har jobbat för något så länge och äntligen är man i mål! Vilken stolthet man måste känna den dagen när man äntligen är klar.
I nuläget är det ändå inte aktuellt för mig att börja på med några doktorsstudier. Men vem vet i framtiden, om något år, hur det känns då... Jag håller dörrarna öppna så länge som jag ser det som en möjlighet. Just nu är jag dock inte tillräckligt motiverad, och det behöver man absolut vara för att orka med det. Men en spännande tanke är det trots allt. Vi får se, vi får se...
Förövrigt löper det mesta på hemmafronten på som vanligt trots att Björn är borta. Lite stressigare med bara en vuxen i hushållet, men det är ju bara under en vecka. Sen underlättar det kanske inte precis att vi har en massa bröllopsfix att pyssla på med hela tiden, eller att jag är så pedantisk att jag oftast vill ha upplockade alla leksaker, iplockat diskmaskinen (och allt annat tråkigt) innan jag går och lägger mig. Och ett träningspass borde man också hinna med någon gång under dagens lopp. Verkligen skönt att det var sista jobbdagen idag. Nu är jag ledig resten av veckan och hela nästa vecka. Då, tjejer o killar o kvinnor o män, skall det ske stordåd. Mycket är ännu ogjort, men jag är på god väg. Mycket kan man inte gör så länge på förhand och jag tycker ändå att jag har det mesta under kontroll. Jag vet VAD som skall göras, det är bara NÄR det kan göras/hinns med som är den avgörande faktorn.
Therese
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar