Colins första sjukhusbesök

Vår stackars lilla kille som är drygt ett år har redan hunnit med att ha benet i gips i några veckor.
Vi var på resa till Kos, Grekland i augusti och där inträffade olyckan som senare ledde till gipset. Colin hade under resan just börjat öva sig på att gå. Han hade nog redan en bra stund innan resan varit ivrig med att gå uppefter saker men där i värmen började han mera på allvar "gåträna". När vi hade varit en vecka på vår semesterort (vi skulle vara totalt två veckor) gick Colin i en stentrappa som fanns utomhus. Han gick med sidan före och höll i sig i väggen. Han höll på en bra stund- upp och ner- ner och upp. Sen så steg han snett på ett trappsteg och var nära att trilla. Det hela kändes väldigt odramatiskt. Jag hann fånga upp honom och han föll aldrig. Han blev ledsen efter fallet och grät rätt så länge efteråt och var svårtröstad. Vi tänkte att det bara var en kombination av chock och trötthet. Han hade under nästan hela resan varit lite rättretlig, lätt för att bli irriterad och kändes ibland som en tickande bomb. Så vi antog att han mest blev skrämd av händelsen och tänkte inte desto mera på det.
Vi satte honom i vagnen och han sov sin eftermiddagstur. När han hade vaknat och vi var på hotellrummet ville han sen inte stöda på foten. Foten var inte svullen eller blå. Ett litet blåmärke syntes på benet om man tittade noga, men inget desto mera. Vi antog bara att det var en liten stukning som skulle gå om om några dagar. Men han ville inte börja använda foten. Han höll den alltid uppe när han stod på den friska foten (det var vänster fot som var den onda). När det hade gått mer än en halv vecka och det fortfarande inte var någon förändring började vi tycka att han "pjasade" sig. Man har ju hört att småbarn minns länge när något har gjort ont så vi antog ännu i detta skede ännu bara att det hade lämnat på och att han nog skulle börja använda foten när vi kom hem till bekanta saker, så som gåvagnen.
Vi kom hem och fortfarande ingen förändring. Vi konstaterade att vi måste uppsöka läkare. Måndagkväll (vi hade kommit hem på fredagkväll) fick vi tid till Mehiläinen. Där undersökte en läkare och konstaterade att det nog skall röntgas. Colin var trött och rädd för läkaren så när han undersökte honom skrek och grät han hela tiden så det gick inte att avgöra om det gjorde ont eller om han bara inte gillade situationen. Eftersom vi hade fått läkartid först på kvällen var röntgen förstås stängd så det skulle bli först på tisdagen.
Björn (som hade inlett sin pappaledighet iom. att jag börjat jobba) skulle fara till Mehiläinens röntgen på tisdag. Där konstaterades att det nog var en fraktur på benet. På Mehiläinen gipsar man inte barn så det skulle därför ske på akuten på VCS. Efter en lång väntan fick han till slut sitt gips.
Redan efter knappt en halvtimme hemma märkte vi att gipset hade förskjutits. Tårna som tidigare hade varit framme 1 cm ungefär, syntes nu knappt, för de var inne i gipsfoten. Vi tog i alla fall natten först, och på onsdag morgon ringde Björn och meddelade att gipset inte hölls på plats. De for till akuten igen och fick ett nytt gips. Snabbare och smidigare denna gång. Och nu var det en gipsmästare som gipsade och inte en kirurg.
Gipset hölls bra på i de dryga två veckor som det skulle sitta. En del pusslande och fixande blev det förstås vid dusch, utelek och rumptvätt men annars tycker jag att Colin klarade det jätte bra. Han tycktes inte besväras nämnvärt av gipset, vilket var jätte skönt.
Gåträningen lämnades naturligtvis bort och han återgick till att helt krypa. Efter en liten tid när han märkte att gipset gav bra stöd åt foten så började han att gå runt och uppefter saker, men han ville inte helt stå själv.
I torsdags förra veckan tog vi bort gipset. Det gick snabbt och smidigt. De behövde inte klippa upp utan kunde linda upp det. Besöket efteråt hos läkaren gick på någon minut. Där konstaterades att foten verkade frisk. Colin brydde sig inte fastän läkaren vred foten i olika lägen och han hade redan i väntrummet stigit upp efter saker och stött på foten. Ingen röntgen togs.
Igår, söndag- 3 dagar efter att gipset kommit bort, började han gåträna igen. Han steg upp själv från golvet och tog flera steg. Det var hiskeligt roligt tyckte han och han höll på så länge att jag misstänker att han blev alldeles slut i benen. Till slut hade han knappt tid att hitta balansen när han stigit upp utan skulle snabbt iväg på sina vingliga ben. Det längsta han gick med sin vingliga gång var drygt 10 steg. Även om det kändes bittert att han "missade" så mycket av gåträningen känns det ändå som en bagatell i sammanhanget. Huvudsaken nu är att hans ben är friskt och att han inte har ont mera!

Ett vackert litet lila gips fick han andra gången och det hölls på plats.

De flesta byxor kunde vi använda eftersom gipset ändå var relativt smalt.

Men någon sko kunde inte användas.

Under utelek var det plastpåse och strumpa som gällde.

Här har gipset just kommit bort och vi väntar på vår läkartid. Han var så duktig under hela besöket och accepterade att läkarna pillade på honom!

När man har varit så där duktig gällande allt kring benet och gipset så förtjänar man en present! Colin fick själv välja vad han ville ha, bland några alternativ, och då blev det en cementblandare. Helst skulle han ha tagit en precis likadan hjullastare som han redan hade hemma men där sa mamma stopp...

Colin är en person med mycket fart och fläkt och det förvånar mig egentligen inte att han redan vid ett års ålder haft gips. Det är ständigt en bula eller ett blåmärke i huvudet. Men nu hoppas vi att vi har hans "gipsgång" överstökad. För visst behöver man bara ha gips en gång i sitt liv? Lugnare lär det knappast ändå bli härefter i och med att han är på god väg med gåendet.

Therese.